Mitt liv som singel!!

I lördags firade jag 2 år som singel....
Det firades med en personalfest och efter det blev det utgång....riktigt skoj var det :) hade klätt upp mig lite extra dagen till ära :)

Jag är en människa som tror på ödet och att allt som händer i ens liv har en mening med något att man ska lära sig något utav det oavsett om det är bra eller dåligt.....men vissa saker som händer har jag svårt att förstå varför det ska hända och varför måste det just hända mig....

Varför var det just jag som inte hade så många kompisar i skolan??? Varför var det just mig dom skulle mobba för att jag var överviktig??? Varför skulle skolsyster säga till just mig att jag var överviktig och behövde tänka på vad jag åt??? Varför var det just jag som skulle bli den tysta och blyga???
Vad var meningen med detta egentligen vad skulle jag lära mig utav det??? Eller var det så att jag lärde mig något egentligen??!!

Nu i vuxen ålder så har jag fortfarande inte så jätte många kompisar lr stor bekantskapskrets men jag är väldigt väldigt glad över dom jag har och jag behöver inte ha så många...det enda som betyder något för mig är att jag är uppskattad för dom jag har :)

Resultatet av det skolsyster sa till mig om min övervikt var att jag fick ätstörningar...och det jag lärde mig av det var att man behöver inte sluta att äta och spy upp det lilla man åt och träna som en tok för att må bra...det skulle jag aldrig göra idag....fast att det är många gånger jag har tänkt att jag mådde ju bra då oxå....men INTE lika bra som jag gör nu när jag äter och tränar rätt...

Idag är jag fortfarande den tysta blyga tjejen som är rädd för att ta för sig, men inte alls lika mycket som jag var när jag var yngre...fast att jag fortfarande tycker det är väldigt väldigt jobbigt att behöva prata inför folk även inför dom jag känner...vet inte varför men jag är livrädd att jag ska säga bort mig och bli utskrattade eller något..

Jag har alltid varit tjejen som har haft svårt att få/träffa killar...det har väl även det med mitt dåliga självförtroende och min dåliga självkänsla att göra...och det blev ju inte bättre av att jag träffade en kille som jag blev väldigt kär i och som jag älskade väldigt mycket, men resultatet av det var att han blev inte lika kär i mig och älskade inte mig lika mycket...egentligen förtjänade han inte mig och det är nu efter två år som jag verkligen har fattat hur dum jag var som stannade kvar så länge som jag gjorde....för nu har jag ännu svårare att träffa en kille och försöka skapa en relation till, för jag tror att jag kommer inte bli älskad av han heller och ännu svårare att kunna lita på någon :(
Men meningen till det är kanske att jag ska vara på min vakt och tids nog kommer min prins som kommer att älska mig lika mycket som jag älskar honom :)

Det finns så mycket man kan tänka tillbax på och det har faktiskt haft en mening iallafall!!!!

Varför känns livet för jämnan som ett stort bottennapp för??? Allt känns just nu helt jävla hopplöst!!!!

Idag var jag till banken för att se om jg kunde få lånelöfte för att kunna köpa mig en lägenhet...men nej eftersom att jag inte har pengar att punga ut till kontantinsatsen på 25% vilket blir ungefär 85000 kr....kanske man ska försökaa få ett mindra lån så att jag kan köpa mig en husvagn som jag kan bosätta mig i och då kanske jag kan lyckas skrammla ihop 85000 kr...

Träffade en gammal fling ute i fredags som jag hade lite mer känslor för än bara vänskap men lika där är det ett stort bottennapp...hur roligt är det att höra att han har träffat en tjej som är lite mer intressant och kanske ska ta och ringa till och styra upp en dejt med, men han hade inte haft tid och ringt henne än för han har ju så mycket att göra :s men se till och gör det då sa jag till honom så du inte förlorar henne...(och varför det nu skulle vara bra att tala om det för mig vet jag inte)....hoppas för hans skull att han tar tid och ringer henne.....

Nej det e nog lika bra att inse att det enda jag får är bottennapp så det är lika bra att sluta hoppas på att man en vacker dag kommer att få napp :(